90-talet ringde och ville ha tillbaka sin rasism och främlingsfientlighet

 

Det pratas mycket om rasism och fascism, folk är väldigt bra på att berätta för folk att dom är rasister. Vilket har lett till att många är beredda att bli kallade rasister för att få säga att de tycker att vi måste få sjunga nationalsången på skolavslutningen, har man vant sig vid tanken att man är rasist så är nästa steg i den rasistiska banan inte lika stort. Men jag tycker att det behövs berätta vad främlingsfientlighet kan leda till och hur det är att leva i ett samhälle där rasismen härjar fritt. Det här är min historia som svensk medelklassunge i en småstad som på den tiden hade kanske tre-fyra familjer med utländsk härkomst. Men även om hur det var i Sveriges 5:e största stad Linköping.


I början av 90-talet jag gick i sjuan i Vadstena,  jag var som så många andra en liten nervös kille som gjorde mitt bästa för att passa in. Tiderna då påminde väldigt mycket om hur det ser ut nu, hög arbetslöshet osv. Till följd av det fick vi en våg av främlingsfientlighet, Ultima Thule var på toppen av sin karriär. En dag när jag hängde i skolans uppehållsrum så var det några killar i nian som satt och skämtade om något. En av dom hade precis gått med i VAM (Vitt Ariskt Motstånd) och han satt med en pin som han inte riktigt vågade sätta fast på tröjan. Vi var ett gäng från sjuan som lyssnade på hur de stora killarna pratade om blattar och Turkar. Jag hade håltimme och inget att göra så jag hängde med dom ett tag, vi gick runt och lyssnade med stora öron hur de snackade om hur invandrarna kom hit och tog våra jobb och snodde våra tjejer. Vi träffade skolans enda invandrare och någon kallade han för blattesvin. Det var jävligt spännande och vi fick en känsla av att dom där killarna var lite hårdare än alla andra, det gav en känsla av makt att hänga med dom.
Jag har på senare år träffat människor som sagt till mig att Johan du kunde lika gärna blivit nazist. Men så är inte fallet, jag hade kunnat hämna med de här killarna men för mycket i min personlighet och uppväxt talar emot det.
När jag kom hem den kvällen rannsakade jag mig själv. Vad höll på att hända? Hörde jag verkligen hemma med de här människorna? Som tur är så kom jag fram till att jag inte gjorde det. Jag insåg att det skulle bli jävligt jobbigt för mig att träffa två av mina barndomsvänner som var adopterade från Sri-lanka. Jag kände även att jag faktiskt tror så mycket bättre om människor och att alla förtjänar chansen att inte bli dömda på förhand. Således kan jag inte döma ut ett helt folkslag eller alla som inte kommer härifrån. Jag var faktiskt den som sa stopp när de andra ungarna kasta sten på killen i lekparken för att han hade ful cykelhjälm och var rädd för flygplan. Jag var den som öppnade dörren in i gemenskapen. Jag gick fram till honom och sträckte fram min hand och sa mitt namn och pekade på honom och han sträckte fram sin hand och svarade med sitt namn. Sedan den dagen var han en i gänget. När han sen bosatte sig någon annanstans och en ny familj flyttade in i hans gamla lägenhet så var det ingen som kastade sten. Dom var nyfikna och såg en ny potentiell kompis, inte en fiende. Sen har jag fördomar, det har alla men jag väljer att ifrågasätta mina fördomar, om jag ser dom vill säga.

Jag valde att försöka bekämpa det dårskap som rasism och främlingsfientlighet faktiskt är. Jag var och är fortfarande sjukt musikintresserad och det fick mig att bli jag punkare, ställa tuppkam och skriva mina favoritband på min nitpaj. Musiken var det drivande inte politiken.

Det jag inte hade en aning om var att jag skulle bli måltavla för nazister (och en jävla massa annat pack). Först blev jag jagad av raggare med basebollträn i Vadstena. När jag senare började hänga i Linköping blev jag och två kompisar jagade genom halva stan av två nazister som kallade oss ”rödingar” och ”veganjävlar”. Men vi lyckades fly in i en trappuppgång där vi blev sittandes med dom flåsandes utanför den låsta porten tills de tröttnade och gav sig av.

En gång blev min kompis attackerad av en stor jävla benskalle som krossade en flaska i huvudet på honom, mitt under rusningstrafiken, på resecentrum i Linköping. Några veckor senare blev jag nerslagen och nedkastad på spåret av samma kille. Mitt på ljusa dagen fullt med folk runt omkring, ingen gjorde eller hann göra något. Som tur var hade tåget redan kommit in på perrongen och stod stilla.
Det här var på vinter och någon gång här blir ett fackeltåg mot rasism attackerat av nazister med knallskott och tegelstenar. Det tåget hade kanske 150 deltagare. Veckan efter gick Linköpingsborna ut och visade sin avsky mot det som hänt och 5000 personer demonstrerade mot rasism. Efter det såg man faktiskt inte till nazisterna längre. Tills på Valborgsmässoafton.

På Valborgsmässoafton det året blev jag nersparkad av två naziskins i Nykvarnsparken i Linköping. Jag och mina kompisar hade suttit där och druckit öl. Mina kompisar stack vidare men jag fastnade väl i nån diskussion eller med nått ragg. Jag ser hur ett gäng på kanske 15-20 benskallar kommer gående. Försöker få med mig min kompis som inte fattar något. När vi gått några meter hör jag hur glassflaskor kommer flygande och krossas runt omkring oss. Jag börjar springa men hinner inte långt innan jag får en hoppspark i ryggen och åker i backen. Två personer står sedan och sparkar på mig när jag ligger ner. De ger av någon anledning upp och springer åt ett annat håll, jag har senare fått veta att det är min kompis Martin som gått fram och sagt att de borde ge sig på honom istället då han är mörkhyad. Han lyckades som tur va springa ifrån dom. Jag var ganska packad den kvällen och kunde inte minnas hur de såg ut som sparkat ner mig. Det resulterade i att jag såg dom överallt. ”Det kanske är dom där två”. Paranoid och skiträdd.

På den tiden spenderade jag nästan all min tid i Linköping, hade stor del av mitt umgänge där. Efter de här  händelserna och ett dussin liknande, blev jag aldrig riktigt trygg där längre. Jag som bodde i Vadstena var tvungen att åka buss för att ta mig till och från Linköping. Men jag fixade inte riktigt med resecentrum längre. Nazisterna hade sitt högkvarter Nordland inte långt därifrån, så man träffade ofta på dom där omkring. Jag undvek stationen så gott jag kunde och tillslut fixade jag bara att åka till en kompis som bodde precis i närheten och då skyndade mig fort som satan hem till honom. Det här bar jag med mig som en börda i många år jag tyckte länge det var jättejobbigt att vistas på stan för att jag var rädd att bli nerslagen eller rädd för att träffa någon som var nazist, det krävdes faktiskt inte mer än någon skulle säga till mig att hen var nazist för att jag skulle bli helt stel av skräck. Enda gångerna jag frivilligt tog mig in till stan på kvällstid, var i onyktert tillstånd. Det här är det väldigt få av mina vänner som faktiskt vet om.

Det kan låta som att jag och mina kompisar var några änglar som blev oskyldigt attackerade av dessa nazister i tid och otid. Men till en början var det faktiskt så att det var vi som blev påhoppade oprovocerat, vi var ett gäng beniga fyllon som gillade att lyssna på musik och dricka öl. Vi var helt klart av en annan åsikt än nazisterna men hade nog inte kunnat ge någon på käften även om vi ville. Nazisterna var oftast lite äldre och mycket biffigare, dessutom har jag i efterhand fått höra av några av dom att de var vana att slåss eftersom de hela tiden slogs inbördes. Fick vi en smäll var det som om världen rasade, dom triggades av det, dom slog ner svenskar för sitt land Sverige. Vi var lättare att ge sig på än invandrare. Att spöa oss var lite som att skjuta fisk i en tunna. Senare organiserade sig några av mina vänner och gav tillbaks.

Oavsett vilken sida man står på så är kontentan att främlingsfientlighet föder våld och våld föder mera våld. Några av mina vänner fick desto större men än vad jag fick. Jag klarade mig med några blåmärken och ett stort sår på insidan. Men tiden läker det mesta. Jag är inte ute efter att gråta ut jag ville bara berätta min historia och förhoppningsvis kan någon lära sig något av den.

Det här är vad jag som punkare upplevde och jag vågar knappt tänka på va de flyktingar som utsattes för nazisternas terror fick utstå. Jag ser hur saker och ting upprepa sig och det är svårt att bara se på hur näthatet växer och hur dårarna peppar varandra att hota och trakassera folk. 90-talet ringde och vill ha tillbaks sin rasism och främlingsfientlighet.

MvH/ Johan

3 tankar på “90-talet ringde och ville ha tillbaka sin rasism och främlingsfientlighet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s